Det är nu 25 år sedan Berndt Lundqvist, nuvarande ägare av IHL-Travel, Incentive House Lappland, tillsammans med Wolf och Ingeborg Weidner i Tyskland, startade planeringen för den hittills största privata marknadsföringen av turism i Södra Lappland.

This is the story about the driving 84 days 2411 km from Lapland mountains to open the big tourist fairs CMT in Stuttgart and CBR in Munich beginning of 1988.

Bakgrunden till denna satsning var att dåvarande Stiftelsen Vilhelminafjällen arbetade med att förbättra resultaten för de fyra hotellanläggningarna, som ingick i den dåvarande kommunala hotellstiftelsen i Vilhelmina kommun..

Satsningen på ökad turism under sommarsäsongen hade gått över förväntan. Under några år hade genom intensiv marknadsföring på utländska marknaden beläggningen på t ex Hotell Wilhelmina ökat från knappt 40% till mer än 90%. Någon ytterligare anledning att satsa på marknadsföring för sommarmånaderna fanns inte längre.

Likaså hade satsningen på beläggning för hösten också varit lycksam. Genom deltagande i mässor i Italien 1983 hade intresset för småviltjakt blivit en intressant kundgrupp för att belägga hotellen under september och oktober månader.

Nu återstod det att hitta kunder även till vintersäsongen. Hotellens beläggning var relativt bra med mindre konferenser denna period – dock inte under januari och februari samt december.

Wolf & Ingeborg Weidner visit the Vilhelmina mountains in Lappland:

Kontakt knöts då med ett flertal tyska aktivitetsarrangörer. Nord Europa Reisen i Filderstadt tryckte på egen bekostnad utan bidrag från någon en katalog, som omfattade i huvudsak produkter i Vilhelminaområdet. Det var olika skidåknings- och turprogram. Någon större försäljningssuccé blev det dock inte. Första årets gäster från Nord Europa Reisen Tyskland till Vilhelmina stannade vid två personer.

Berndt Lundqvist bjöd då in Wolf Weidner till besök i Vilhelmina för att närmare diskutera ett utvidgat samarbete. Av denna anledning kom därför Wolf och hustrun Ingeborg till Vilhelmina vintern 1987.

Efter att ha besökt hotellen i Saxnäs och Klimpfjäll gjordes en skidutflykt från Stekenjokkvägen till Tjåkkelestugorna. Vädret var vackert och åkturen gick bra även om Ingeborg – som tidigare aldrig åkt skidor – hade det tidvis kämpigt med de små utförsbackarna. Fram till stugan kom hon dock tillsammans med Wolf och Berndt.

På kvällen i stugan diskuterades hur samarbetet skulle utvecklas. Nästa morgon var det snöstorm utanför stugan och fortsatt kunde utvecklingsalternativ för samarbete diskuteras.Så föddes idéen med att köra hundspann ner till Tyskland och inviga turistmässan CMT i Stuttgart. Wolf hade goda kontakter där och säkert kunna få mässledningen intresserad av detta.

Berndt skulle skaffa fram lämplig hundspannsförare för uppdraget och gruvarbetaren Roger Fransson kontaktades. Han hade så smått påbörjat hundspannskörningar och det passade honom bra.

Berndt skulle skaffa sponsorer i Sverige och Wolf skulle skaffa sponsorer i Tyskland. En snabb beräkning gjordes att sponsring i storleksordningen 50.000. SEK skulle vara en rimlig kostnad. Ett hundspann med 12 hundar.

Wolf åkte tillbaka till Tyskland och nu kunde arbetet med fortsatt planering påbörjas.

TJÅKKELE STUGORNA

Mitt i fjällvärlden ligger dessa stugor, som använts redan under emigranttiden från Sverige till Kanada och USA. Inristade i timmerstockarna kan man än idag känna historiens vindslag och läsa emigranters sista hälsningar till fädernelandet.

Vår tur denna vackra vinterdag var inte speciellt lång - ca 8 km. Jag visste inte hur bra skidåkare Wolf och Ingeborg var. Därför hade jag i min planering att antingen göra turen till Tjåkkele fram och tillbaka på dagen. Alternativt ligger vi kvar i Tjåkkelestugan, som är vinterisolerad med fyra bäddar, till efterföljande morgon. För oss blev det att välja det andra alternativet, då Ingeborgs skidvana visade sig inte vara så stor. Vi skulle kanske få problem om vi återvände redan samma dag.

När vi var på väg mot stugan såg vi på långt håll ytterligare fyra personer med pulka på väg i samma riktning mot stugorna. Jag bestämde mig då snabbt att forcera sista biten fram till stugan för att lägga beslag på åtminstone två sängar för vår räkning. Den andra gruppen valde dock att passera stugorna när de såg att det redan var folk där. De hade tältutrustning med sig i pulkan. Skönt för oss!

Vi hade en "Gemütlig" kväll tillsammans i stugan. Vi hämtade vatten i den närbelägna ån, kokade mat och hade det trivsamt tillsammans. Wolf Weidner berättade då att han var ordförande i Deutsche Wildnisführerverband - DWV. Det var en organisation i Tyskland, som genomförde vandrings och äventyrsturer till olika platser i världen. För att få vara reseledare och guide för dessas grupper måste man vara medlem och genomgå DWV obligatoriska utbildning. Under kvällens gemytliga middag erbjöd mig Wolf att jag kunde få bli medlem i organisationen utan att avlägga det obligatoriska provet! Hans motivering var att jag i många år - faktiskt sedan barnaåren - varit och upplevt fjällvärlden. Både privat som i arbete och att jag under turen till stugan visat vara väl kvalificerad.

Detta lät ju väldigt bra för mig. Redan nästa morgon, när vi väcktes av tjutande fjällstorm utanför stugan, skulle min erfarenhet sättas på prov. Sikten i snöstormen var endast några meter, men jag hade ju kompass och kartor. Om det inte blev bättre väder skulle det säkert inte vara något större problem för oss att ta sig tillbaka till Stekenjokkvägen.

Vädret blev dock snart bättre och min erfarenhet behövde inte tas i anspråk. Solen lyste på nytt över den vita snön, och återfärden till bilen kunde påbörjas. Det var bra. Visserligen hade jag min kompass i ryggan, men kartbladet jag hade var inte det rätta för det slutade strax utanför det område där vi vistades. Det var även för mig lärorikt att tänka på att kolla fjällpackningen en gång extra före utflykter i fjällvärlden.

SOMMAREN 1987

Planeringen kunde nu köra igång. Wolf Weidner skulle söka sponsorer i Tyskland. Jag i Sverige. Arbetet med att uppvakta sponsorer skedde i tysthet. Vi skulle vänta med att informera pressen och övriga, tills vi med säkerhet visste, att vi skulle kunna genomföra detta stora projekt.

Redan efter en vecka ringde Wolf för att meddela två nyheter. Den stora nyheten var att turistmässan CBR i München, som hålls veckan efter CMT Mässan i Stuttgart, ville även ha vår medverkan till att dra folk till mässan. Det blev nu två mässor istället för en mässa som vi skulle vara med om att inviga.

Wolf ansåg att vi inte kunde köra med endast ett hundspann. Om det skulle hända någon olycka eller sjukdom på vägen ner måste vi ändå genomföra körningen ner till invigningen av mässorna. Vi fick därför tänka om och i stället med endast ett hundspann med Roger bakom styret, beslöt vi oss för även ha ytterligare ett spann. Detta skulle köras av Rainer Höh – känd i Tyskland för sina reseskildringar om olika äventyrsresor – och av Wolf Weidner. De skulle byta av med körningen efterhand under vägen. Den beräknade kostnaden blev nu dubblerad till SEK 100.000. Ännu fler sponsorer skulle behövas.

VOLVO SPORT sponsrade oss under planerings och genomförandetiden med en vit VOLVO 745 och VOLKSWAGEN en minibuss. Den skulle användas som försäljningskontor under körningen ner genom Tyskland. Olika resebyråer och researrangörer skulle bjudas in för att ta del av Nord Europa Reisens katalog med hundspannskörningar och andra aktiviteter i Vilhelminafjällen.

Ytterligare tyska sponsorer var de olika ölfabrikanterna längs vägen. I princip varje större ort i Tyskland har sitt eget bryggeri. Det var Paulaner Bräu o s v. I Sverige ställde hundfoder tillverkare upp som sponsorer. Folksam ställde upp med försäkringar på hundarna.

Med Volvobilen skulle vi köra ut hundfoder till vissa platser som skulle passeras. Samt assistera Husky-Express på olika sätt.

Dessutom ställde ett flertal hotell längs vägen upp med rum, bl a Hotell Älvdalen, där dåvarande turistchefen Ove Zacheusson bjöd in till en riktig fest. Ove Zacheusson var den förste svensk som uppträdde som svensk utställare på de olika tyska turistmässorna. Genom sitt långvariga arbete hade han skaffat sig ett stort kontaktnät i Tyskland. Och inte minst satt Älvdalen på den svenska kartan i Tyskland. I Göteborg skulle Lucia firas och Hotell Scandinavia med Maud Ax bjöd in hundarna, Roger och gänget samt även Roger fru och barn till hundspannsfest! I Nordtyskland - efter överfart med Stena Lines Kiel färja, som sällat sig till sponsorerna, skulle Julen firas.

Genom mina kontakter inom Kartverket fick vi fram kartor för området från Stekenjokk ner till Göteborg. Gott om skogsbilvägar skulle göra resan relativt enkel att genomföra. Wolf införskaffade kartor för den planerade vägen genom Tyskland. I Sverige räknade vi med att köra längs skogsbilvägar där så var möjligt, men hur skulle det gå i Tyskland. Autobahn? Nej så fort kan inte hundarna springa utan Wolf tröstade oss med att berätta för oss att i Tyskland finns det brandgator mellan varje fastighet. Dessa brandgator var ofta så bra att även bilar kunde ta sig fram på dessa små skogsvägar.

OM DET INTE FINNS SNÖ?

Finns det ingen snö hur gör vi då? Roger som varit gruvarbetare i Bolidens Stekenjokkgruva lovade att lösa detta med att göra en hjulställning, som hundsläden kunde fastmonteras på. Normalt ligger snö i stort sett hela Tyskland vid den här årstiden. Så det skulle inte vara något större problem. Hjulställningen måste dock vara så att hjulen kunde bromsas eftersom man vid några tillfällen skulle behöva köra på någon av de stora vägarna.

Roger hade i slutet av sommaren inlett träningskörningen av hundarna. Den vanliga träningssträckan var Fatmomakke vägen och hundarna tränades att springa på höger sida av vägen – allt för att de skulle lära sig detta för framtida körningar på större vägar. Träningen genomfördes genom att hundarna drog Rogers Volvo 245. Flera turistbussar på väg till Fatmomakke blev efterhand åskådare till Rogers träningspass. Fortfarande höll vi dock körningen hemlig men började planera vår pressinformation.

HÖSTEN 1987

Nu närmade sig startdagen den 14 november. Våra tyska vänner Wolf och Rainer kom upp till Klimpfjäll för att starta sin träning med hundkörning. Vi bjuder in till pressinformation. Västerbottens-Folkblad kommer dagligen att sätta in Roger Franssons resedagbok i sin tidning. Underligt nog var Nordnytt inte intresserade av att vara med. Inte underligt att man i Vilhelmina och inlandet kallar lokalradion och lokaltelevisionen från Umeå för Sjukhusradion. Deras intresse för inlandet var som vanligt svalt. Turistradion och Mittnytt från Jämtland och Riks TV ”Rapport” hakade dock på.

Veterinären i Vilhelmina hade kollat upp att hundarna var i bra kondition.

Starten den 14 november 1987 skedde vid gruvlavarna upp på Stekenjokkvägen. Målet var Stuttgart i slutet av januari och München i början av februari 1988. Med i hundslädarna fanns 200 Husky-Express brev poststämplade på poststationen i Klimpfjäll med datum 14 november 1987. Klimpfjäll som nu även fått eget postnummer, efter påtryckningar. Dessutom hundmat för de närmaste dagarnas behov. Och inte minst två budkavlar gjorda av sameslöjdkonstnären Sven-Åke Risfjäll i Älghorn och renhud. Dessa skulle överlämnas vid framkomsten till mässorna i Tyskland. Budskapet var ett välkommande av tyska turister till Lappland, undertecknat av Vilhelminas kommunfullmäktiges ordförande Ture Ångkvist.

Det var en snöfattig början på denna vinter. Många åskådare hade kommit för att ta farväl av Roger och hundarna. Det var ytterst lite snö på Vildmarksvägen ner mot Blåsjön.  Den lilla snö som kommit var bortblåst, vilket betydde att första etappen på den annars så snösäkra startsträckan från Stekenjokk till Blåsjön kom att köras på asfalterad väg och hjulunderrederna fick monteras på. På hundarna blev det tofflorna på redan från start. Den korta etappen ner till Blåsjön blev därför betydligt drygare än beräknad. Klart att det skulle bli en jobbig resa, men redan från start!!!

Det kändes som ett historiskt vindslag när gruvarbetarna iklädda sina hjälmar vinkade lycka till vid starten. Gruvan skulle läggas ned och avvecklas. Roger var en av de personer som därigenom förlorade sitt jobb. Nu skulle det i stället satsas på Turism! Världens mest expansiva bransch var på intåg till Vilhelminafjällen. En bransch som kommer att sysselsätta många i framtiden. Ett första steg in i en ny tidsålder. Det såg ljust ut för Vilhelminafjällen!

Picture from day 1: 1987 November 14th. Start day at STEKENJOKK ROAD

 ”DJURSKYDDSTANTERNA VET INTE VAD DE TALAR OM”

Nu var de två hundspannen redan på väg och har kommit in en bit i Jämtland. Efter första dagens dåliga väder med brist på snö vid starten i Stekenjokk har hundspannskörningen ”Husky Express” hamnat i en media storm. Betydligt värre än de snöstormar som varit längs vägen. Efter påtryckningar från Djurens Vänner med dagliga telefonsamtal från dess sageskvinna Ingrid af Trolle har jordbruksdepartementet beslutat av hundarna skall kontrolleras i varje kommun som passeras. Det betyder i princip ett veterinär besök varje dag.

Senare blev det ännu tätare besök av veterinärerna, när Husky-Express körde genom tre kommuner samma dag!

 Det är okay, säger Roger Fransson. Att veterinärerna visar intresse innebär ju att jag får gratis koll av mina hundar. Än har man inte kunnat hitta minsta fel så jag förstår inte alls kritiken. Den har i många fall varit mycket osaklig. Det innebär att vi fick sätta upp även Veterinärerna som sponsorer av arrangemanget.

 Färden går via Gäddede, Ströms Vattudal och Östersund och fortsätter via Funäsdalen till Venjan i Limedsforsen.

 PR-färden kostar totalt en halv miljon att genomföra. Den finansieras nästan helt med hjälp av sponsorer, som Roger Fransson berättar för pressen, som försäkrar att allt än så länge har gått helt efter planerna. Vi håller tidtabellen, det har blivit en hel del PR för Stekenjokk – och framförallt hundarna mår utmärkt. I kostnaden har inte inräknats Vilhelminaföretaget som gjort hjulunderredet till slädarna. 86 000.- kr vill de ha för detta jobb (som Roger tänkte göra själv utan kostnad, men som kommunalrådet i Vilhelmina Yngve Lauritz beställde hos företaget för att även de skulle få PR av Husky-Express).

 Utanför Östersund trampar en av hundarna på en ölburk och hamnar på sjuklistan. Den blir kvar i Östersund hos bekanta till Lasse och Margareta Stenmark och hämtas senare upp av mig. Jag hämtar upp hunden i Östersund, som snällt lägger sig längs bak i Volvo 745-an och sover helt tryggt. När vi kommer norr om Idre kommer hunden plötsligt fram till mig och står och tittar intresserat ut genom framrutan! Efter ytterligare någon kilometer börjar den att skälla – jag förstår ingenting förrän vi plötsligt kommer ifatt de två hundspannen, som kör på vägen. Då slänger sig min passagerare med skällande mot rutan och vill ut! Den vill vara med och dra slädarna! Tänk vilket otroligt luktsinne en hund har.

 I nattradion varje kväll kommer rapport om hur det går för Roger och hans hundar. I pressen skrivs det massor. Kvällstidningen Aftonbladet har stora artiklar varje dag och kallar det hela för djurplågeri. Ingrid af Trolle hotar med att Brigitte Bardot – djurens vänner i Frankrike – skall möta hundarna i Tyskland! Roger ser fram emot att få möta Brigitte – ”Jag har alltid drömt om att få träffa Brigitte Bardot”, säger Roger Fransson. Han avfärdar påståendet att det hela bara skulle vara ett kommersiellt jippo:

 Stekenjokkgruvan läggs ner. Vår enda chans att kunna överleva här uppe i framtiden är turismen. Vi vill väcka uppmärksamhet för vårt område.

Och uppmärksamhet i massor har det redan blivit. Både positiv och negativ!

 I Funäsdalen blev det övernattning hos konstnären Bengt Ellis. ”Jippot” har kritiserats från många håll. Hundarna far illa av att springa så långt och dessutom på barmark, menar kritikerna. Länsveterinären har också haft invändningar mot maraton-färden. Men Bengt-Ellis, som kört slädhundar sedan början av 40-talet, har en helt annan uppfattning. Själv har han ett 20-tal Sibirien Husky. Samma hundras som nu färdas sträckan Stekenjokk – München.

 Rasen har varit slädhund i 3000 år och älskar att springa. Hundarna var i toppkondition när de kom till Funäsdalen. Nu har hundarna tillryggalagt 50 av de 250 milen till München.

 I nattradion rapporterar Roger att de har der bra – vi ligger i tält på busstaket och gatljuset lyser utanför. Detta som svar på fråga från radions hallåa, som förväntade att de slagit upp sitt tält på fjället långt från all civilisation när de övernattade i ”mörker” på Flatruet i Härjedalen.

 Det är fortfarande snö på marken när Husky Express gör halt i Älvdalen den 29 november, där turistchefen Owe Zacheusson tar emot med öppna famnen. Nu blir det en natt på hotell Älvdalen. Frugan Erika tvättade deras kläder.

         - En enorm service och gästfrihet, betygsatte Roger medan ”Zacke” i sedvanlig ordning bjöd på kaffe och mässade på om ett gränslöst ”turistsamarbete”. 790 km hade nu avverkats sedan starten.

Manskapet tog en bastu och kröp ned mellan lakanen (annars är det tält som gäller). Hundarna övernattade i det fria vid hotellets parkering, där gröna gräsrundlar markerade hundarnas sängplatser. Roger passa på att få slädarna reparerade på Marinträ i Blyberg.

Här kommer berättelsen för Hundspannsturen från Dalsland till Göteborg

Uppehållet i Älvdalen blev som vanligt endast en natt. Resan med hundarna mot Tyskland skulle fortsätta. Den visade gästfriheten i Älvdalen uppskattades, liksom att få övernatta i riktiga hotellsängar.

Den 2 december anlände slädhundarna till Värmland. För att citera NWT, "var det ett märkligt ekipage som drar fram längs vägarna. Från Stekenjokk startade man den 14 november. Efter 200 avverkade mil skall Roger och hans hundar vara framme i München i början av februari. I går hälsade sällskapet på hos Sixten Jernberg i Lima. Ett sådant hundliv det var i stugbyn".

Projekt "Husky Express" som den här långa slädfärden kallas drar till sig stor uppmärksamhet där den drar fram. Projektet har också mötts med en hel del kritik från veterinärer och djurvänner. Hundarna sliter ont när de springer efter vägarna, menar man. Veterinärexpertis har mött upp längs hela vägen. Från Lima drog man i går förmiddag vidare rätt ut i skogarna mellan Dalarna och Värmland. Natten har nu tillbringats i tält. Och så blir det också i dag när Roger och hans hundar kommer till Sysslebäck.

"Det är okay, säger Roger Fransson. Att veterinärerna visar intresse innebär ju att jag får gratis koll av mina hundar. Än har man inte kunnat hitta minsta fel så jag förstår inte alls kritiken. Den har i många fall varit mycket osaklig".

Själv blev jag i princip varje dag uppringd av djurens vänner. Varje dag med nya argument, eftersom varje argument de tidigare framfört visat sig vara felaktiga och helt osakliga. Allt för att stoppa hundspannskörningen. Hotet med att Brigitte Bardot skulle möta sällskapet i Kiel framfördes på Aftonbladets första sida. Roger såg fram emot mötet. "Jag har alltid velat träffa Brigitte Bardot"!

I Dalsland-Åmåls-Tidningen kan vi läsa:

Mot München, mot München.....

Sedan starten i Stekenjokk har man nu avverkat 1300 km. Största delen på snö. Halva vägen till målet i München har nu förlöpt lyckligt. I genomsnitt har planerats dagsmarscher på 35 till 40 km. Varje ekipage dras av 4-5 hundar. Det betyder att ungefär halva dragstyrkan är i selen på varje skift, medan den andra halvan får åka i följebilens boxar. Håller det här schemat springer alltså varje hund ungefär 20 km om dagen.

Man kan förstås tycka att Sibirien Husky-hundar bör dra slädar på snö. De lätta norska slädarna fungerar bra även på hjul. De är försedda med broms, när det går för fort utför och i motlut kan föraren hjälpa till med sparkbenet. Vagnen som släden står på är en produkt från Vilhelmina och draglinorna är det välkända "öglerepet" som tillverkas av företaget Texsolv i Dals-Ed. Det är ett starkt och töjbart polyesterrep, som genom alla öglorna alltid kan låsas utan knutar. Därmed finns också ett dalsländskt inslag bland alla sponsorer som bidrar till att gruvarbetaren Roger Fransson kan genomföra det uppmärksammade projektet. Som tidigare refererats i NWT - ekipaget rastade ju bland annat hos Sixten Jernberg i Lima - vill Roger väcka intresse för sin hembygd, som hotas av att gruvan i Stekenjokk läggs ner den 1 oktober.

"Jag vill sälja hela Kultsjödalen. Vi är 800 personer som bor där och utan gruvan dör hela dalen ut om vi inte gör något, menar Roger. Publiciteten kan han inte klaga på.

Överallt jagas hundspannet av såväl massmedia, som djurens beskyddare. Vi måste tacka föreningen Djurens vänner och andra som på olika sätt ger oss så mycket uppmärksamhet, tillägger Roger. Han börjar vänja sig nu. Ingen har ännu kunnat konstatera annat än hundarna tycks vara i förvånansvärt bra kondition. De är pigga och vänliga och framför allt draglystna. Det blev ett fasligt liv, när några selades i tron att det skulle bli uppbrott. Det blev dock bara en mycket kort provtur på skogsvägen. Roger ville ogärna störa hundarna då de låg och mådde gott i ljung- och blåbärsriset, medan Wolf och Rainer kokade sin potatis över öppen eld utanför vindskyddet, där de hade övernattat på bädd av renhudar.

På fredagen hade expeditionen gjort en lång dagsetapp från Nordmarken genom Laxarby till Dals Långed. På söndagen gick färden vidare genom Dalskog i riktning mot Brålanda.

Veterinärkontrollerna blev nu flera gånger per dag. Varje kommun hade fått i uppdrag av Lantbruksverket att kontrollera hundarna. Och kommunerna här nere är inte så stora!

SISTA MÅLET I SVERIGE - GÖTEBORG!

Igår torsdag körde Roger Fransson med sin Husky Express in i Göteborg till Hotell Scandinavia, där han och hundarna får tre dagars vila. Där möter också sambon Siv Eriksson med barnen.

Körningen med hundspannen genom staden blev inte dramatisk men väl uppmärksammad. Poliseskort mötte utanför staden och med blåblinkande ljus i täten lufsade Sibirien Huskyhundarna efter. Framme vid Hotell Scandinavia tog Sverigedelen av resan slut.

Nu väntar färjan till Tyskland och närmast Kiel på söndag.

Veckan som gått har varit strålande. Solsken och glada människor överallt berättar Roger vidare. En distriktsveterinär från Vänersborg, Torsten Jakobsson, gjorde enligt Roger allt för att misskreditera hans hundar. Till slut klämde han i med att hundarna var magra. Men, det är de inte hävdar Roger. Nåja, till slut godkändes hundarna säger Roger.

I Billingsfors husvagnscamp’s swimmingpool fick Roger se hur ortens lucia slängdes i plurret med ljus och allt sedan alla sångerna sjungits färdigt. Den natten låg expeditionen i vindskydd som några rådjursjägare ägde. Tillsammans med dem hade gänget en glad afton. Så var det också vilodag så man kunde kosta på sig lite extra kvällssnack.

Resan till Göteborg gick bra. Överallt där vi drog fram sträckte folk på halsarna och vinkade till oss. Alla var glada. Det kändes skönt när polisbilarna mötte oss. Att köra genom Göteborg med hundspann - jag undrar om någon gjort det förut, men det gick som ”hejsan”. Hundarna är rent otroliga.

Vilket mottagande på hotellet! Annat än tältlägren i skogarna....

Själv kom jag ner till Göteborg. Vädret så här före jul var inte direkt vinterväder. Snarare höstrusk med ihållande regn. Jag hade med mig videokamera för att dokumentera ombordkörningen. Det var den tidens stora åbäke till video.

Hundarna har nu bott några dagar i ett eget våningsplan av garaget på Hotell Scandinavia. Länsveterinären Gunnar Dahlberg konstaterar att "hundarna är fullt friska och de mår bara bra av att vara igång". GöteborgsPosten var med när den berömda Huskey-patrullen inspekterades av Länsveterinären Gunnar Dahlberg och djurskyddsinspektör Ingvar Johannesson, som noggrant kontrollerade hundarna.

"Det är synd att djurorganisationerna överdriver på det här sättet, säger Gunnar Dahlberg, apropå det ramaskri slädfärden har förorsakat. Här handlar det inte om några bortklemade stadshundar, de här hundarna är vältränade och fullt friska och de älskar att dra hundspann".

För feta

Lite småskavanker fanns det dock i lägret efter den långa färden från Stekenjokk i norr. Troja hade en sliten trampdyna och får vila tills vidare. Rebecka och Misty befanns vara i magraste laget. Men det betyder ingenting, säger Gunnar Dahlberg. Tänk på maratonlöperskor, hur de brukar se ut. Jag anade det värsta, när jag fick höra talas om slädfärden, medger Ingvar Johannesson. Det är förvånande att de ser så krya ut. Två stycken är till och med för feta, de får bara dra kortare sträckor. Åtta hundar i taget drar släden, resten åker bil.

Gissa vad de gillar bäst, säger hundföraren Roger Fransson på äkta norrländska. Det är ingen tvekan om saken när Roger börjar plocka med draglinorna. Hundarna blir som tokiga, de hoppar och skuttar och skäller i samlad kör.

PR-Jippo

Vi behöver all reklam i världen, nu när Stekenjokkgruvan ska läggas ner. 40 procent av våra turister kommer från Västtyskland, därför satsar vi på det här.

Om Huskey-patrullen släpps in i Västtyskland, ska vi låta vara osagt. Tyskan är ett svårt språk och ett felaktigt ifyllt intyg, kunde ha ställt till besvär. Alla hundarna har separata rabiesintyg, säger Gunnar Dahlberg. Men i friskintygen har vaccineringarna förts in på fel rader och det kunde kanske tullen ha anmärkt på.

Roger Fransson, som inte talar ett ord tyska, var märkbart lättad över upptäckten. Idag kan alltså de arton Sibirien Huskyhundarna lugnt tassa ombord på Kielfärjan, lyckligt ovetande om den demonstration Hundfrämjande anordnade i går. I Lüneburg gör man halt en vecka för att fira jul.

Roger med Siv och barnen följer med till Lüneburg för julfirandet.

Allt är nu klart för ombordkörning på Stena Line där hundarna fått ett eget bildäck till sitt förfogande. Jag går upp på bron över gatan där hundarna skall komma utkörande från Scandinavias garage. Det borde bli bra bilder. Maud skall komma ut och vinka till mig när de är på gång. Batterierna behöver vara igång en stund innan jag kan börja filminspelningen. I ösregn och kyla blev det en lång väntan. Till sist kommer Maud ut och vinkar! Men inga hundar kommer! Jag ser hur batterikapaciteten sakta avtar. Varför kommer de aldrig upp?

Det jag inte visste när jag väntade på hundarna var att Styrman på StenLine skulle köra den ena släden. Maud Ax, försäljningschef på Scandinavia det andra. Så långt allt väl. Problemet vara bara att när hundarna åkte upp för garageutfarten beslöt sig hundspannet med styrman att ta genaste vägen, varför den släden med dunder och brak åkte rakt in i en pelare. Styrman hamnade på garagegolvet i sin fina uniform. Uniformen måste putsas upp och släden måste repareras för att kunna starta turen. Ute i regnet står jag och väntar. Batteri nummer ett är tomt och det är bara för mig att byta till batteri två.

Och visst fick vi några fina bilder när hundarna springer genom tullen förbi långtraderna in till Stena Lines båt och där blev välkomna ombord av besättningen för Stena Line.

Nu blir det resa till Tyskland med STENA LINE!

Lars Magnusson

Wolf Weidner

Rainer Höh - författaren till reseskildringen "HUSKEY-EXPRESS AB POLARKREIS nach STUTTGART UND MÜNCHEN"

Turistchefen i Älvdalens kommun, Owe Zacheusson, hälsar Husky-Express Rainer Höh välkommen till ÄLVDALEN. T v Expeditions fotograf

Här blir det övernattning för hundarna i ÄLVDALEN! Hundförarna fick bo på fina Hotell Älvdalen

JULBORDET PÅ HOTELL SCANDINAVIA avsmakas av Roger Fransson och Rainer Höh.

Roger Fransson intervjuas av Radio Västerbottens Carl-Axel Nordenberg efter att hundarna kommit ombord på Stena Line

Första båtresan!

The Wildman of the year 1988 • Roger Fransson
Klimpfjäll Roger gjorde en uppmärksammad 230-milaresa
med hundspann mellan Stekenjokk och München. Det blev
också PR för Lappland på turistmässa i Stuttgart!