Menu

Bildbank

VIDEO

Eigenem PKW

Mietwagen

Flug/Buss

Train tours

Aktivität

Incentives

FÖDD UNDER MIDNATTSSOL

FÖDD UNDER MIDNATTSSOL

 

AV

 

 

BERNDT J LUNDQVIST

 

INLEDNING

 

 

Att skriva en självbiografi över sin barndom och aktiva del av sitt liv börjar de flesta på ålderns dagar att tänka på. Många alldeles för sent.

 

Min pappa Ernfrid och mamma Gunborg har de sista åren skrivit mycket. Min storebror Roland har renskrivit och lagt in det på data. Själv har jag inte läst vad som skrivits, men det har säkert varit en anledning till att jag – fortfarande i aktiv ålder – börjat pränta ner en del minnen på papper.

 

En annan anledning har säkert varit att jag på tågresorna mellan VILHELMINA och STOCKHOLM och visa versa, har haft gott om tid att tänka tillbaka på gamla minnen och även sätta detta på pränt.

 

Lyckselebon Hilding Olssons memoarer har jag även haft nöjet att läsa under dessa resor.

 

Säkert är det i alla fall så att jag på detta sätt slagit hål på många timmars pendlande på tåg.

 

Dagar har kommit,

Dagen har gått.

Det är det som kallas livet.

 

(1989-1991)

KAPITEL 1

 

UNGDOMSÅREN

 

Kapitel 2 handlar om BANKÅREN,
Kapital 3 handlar om TURISM I SÖDRA LAPPLAND
Kapital 4 handlar om livet som EGEN FÖRETAGARE – INCOMING TOUR OPERATOR

 


 

GÄLLIVARE

 

En ljuvlig vårdag den 28 maj föddes jag. Det har jag kunnat läsa i pappa och mammas familjebibel och i födelseattester.

 

Jag föddes i hemmet på ”Andra sidan” Vassaraälven vid foten av fjället Dundret. Närmaste granne var Möllers, som hade en bondgård med bl a kor, där vi också kunde köpa mjölk. Vårat hus var ett pampigt hus som tillhörde Nordsvensk Träexport, där min pappa var Disponent.

 

När jag föddes var det säkert inte snöfritt i Gällivare, i alla fall inte på Dundret. Snön har också betytt mycket för mig under hela mitt vuxna liv. Jag älskar snön! Men fy vad den kan vara jobbig att skotta bort ibland. En sak vet jag dock att det var ingen natt i Gällivare, jag föddes under midnattssol! Min första natt fick jag uppleva först några månader senare.

 

Militärt – Andra världskriget

 

Pappa var som sagt chef för Nordsvensk Träexport. Det var ett stort såg- och hyvleri med försäljning av trävaror på export via Narvik i Norge ut på världsmarknaden. Kriget (Andra världskriget) gjorde dock att pappa var inkallad och hade bl a som uppgift att vara med om att bevaka bron över Vassaraälven, några hundratals meter bort från vårt stora hus – ett riktigt träslott. Det låg alldeles intill sågverket och trallabanan upp till stora järnvägen ca 500 meter bort. Trallabanan fungerade också som vår lekplats. Förbjudna lekplats.

 

Minnesbilderna från barndomen handlar mycket om faror, ex eld. Med min mammas kusin, med mig jämnåriga Sven-Olof Wikström, som bodde på andra sidan älven, byggde vi kojor - Under trallabanan på sågverket! I sågen fanns det också gott om byggnadsmaterial.

 

Naturligtvis måste vi göra upp eld i vårat hus – kojan! Lyckligtvis, så här i efterhand, upptäcktes vi dock av faktor Nordin. Han var norrman. Under tiden han släckte elden tog vi skydd uppe hos mamma under vävstolen. ”Skall aldrig farbror Nordin åka in i lumpen?” var vår undran. Vi var naturligtvis livrädda för stryk, för tänk om hela sågen skulle brinna ned. Det hade den redan gjort några år tidigare, men det var före min tid.

 

Ja, farbror Nordin åkte förstås inte in i lumpen. Han var ju inte svensk – han var norrman!

 

Men vi nöjde oss förstås inte med detta enda försök. När vi byggde koja i skogen uppe vid det ännu finare ”slottet” Fjällnäs och där gjorde upp eld, blev det gräsbrand. Brandkåren kom och släckte elden. Som femåring var det naturligtvis ett dramatiskt minne, som gjort att jag därefter alltid varit försiktig med elden.

 

 

 

 

Lekarna präglades mycket av kriget. Vi slogs ofta mot våra motståndare på andra sidan älven. Min äldre bror Roland och grannpojken Rune Berlin, senare framgångsrik boxare och sedermera även känd från att ha blivit landsatt på en korallö i Söderhavet, var våra härförare. Lekarna blev ibland blodigt allvar, som när vi gick till anfall med snöbollar mot ett svenskt militärkompani, som hade slagit läger på andra sidan älven. Gud så rädd jag var, när de jagade oss upp på vedhögarna med militärhundar gläfsande i baken.

 

DRUNKNING

 

Var det inte eld, så kanske det var andra faror som lurade vid VASSARAÄLVEN. Vårt hus låg direkt vid vattnet ända upp till husgrunden, när det var högvatten i älven. Annars var det säkert ett tjugotal meter ner till stranden, där vi hade en brygga. Där brukade mammorna ligga på knä och tvätta sina mattor och vi fångade de stora och fula fiskarna. Laken, som vi fångade, var lika stor som jag. De små fiskarna fångade vi i glasflaskor, genom att knacka ut botten och lägga brödsmulor i flaskorna. Flaskorna hade på den tiden en liten ”kulle” i botten. Liggande på kajkanten var det ett trevligt nöje att fånga fiskarna. Stenbitar kallades de.

 

En gång ramlade jag i, men tack och lov var det inte så djupt. Men kallt var det! Det var öppet vatten där jag föll i, men utanför var det nyfrusen is.

 

 

 

 

FLYTTEN TILL VILHELMINA

 

När andra världskriget var slut, beslöt sig pappa Ernfrid, då 44 år, för att bli sin egen. Han köpte VILHELMINA SÅG & HYVLERI och vi flyttade, som man sa uppe i Gällivare i nordligaste Lappland, "upp  till lapp helvetet".


 

Att Vilhelmina låg betydligt längre söderut (450 km), kunde vi snart konstatera. Mamma planterade jordgubbsplantor och blev efterhand en stor odlare av  jordgubbar i Vilhelmina. Roland och jag blev under somrarna ”tvingade” att rensa dessa oändliga land. Dålig betalning – 10 öre per planta och tradigt värre. Men vi hade inget val. Fick vi chans att jobba i sågen hos Pappa var det både roligare och bättre betalt. Jag ansågs dock fortfarande för ung för det farliga jobbet vid bakavedskapen. Hantlangning fick jag dock göra och tjära alla sågbyggnadernas tak var ett annat vanligt sommarjobb. Det var ett hett jobb de heta sommardagarna, att stå på dessa tak och sprida ut tjära med en borste. Varmt som i helvetet, som någon av mina kompisar sa. Det kändes därför skönt, att efter fullbordat arbete bege sig ner till Baksjön, där vi hade ett eget litet badställe tillsammans med Valter Larsson och Hans Linder och dennes syskon. Hasses pappa Herlog, var pappas privatchaufför och körde lastbilen på sågen.

 

När vi flyttade till Vilhelmina fick vi inte flytta in i det hus som pappa köpt av Eroll Gavelin, som var den tidigare ägaren till sågen. Han hade ångrat sig och eftersom min pappa var en mycket snäll och bussig person, accepterade han ett återköp av detta hus Volgsjövägen 66 plus ladugården, som hade plats för hästarna, som släpade in timmer från skogen och järnvägen till sågverket.

 

Vi fick därför bo provisoriskt på ett par ställen innan vi fick flytta in i ett nytt fint hus uppfört med adress Volgsjövägen 64. Först bodde vi i det hus som låg snett över gatan, som vid den tiden ägdes av Mörtsells. Där fick vi tränga ihop oss i en liten lägenhet en kortare period. Snabbt byggdes en provisorisk barack upp på tomten Volgsjövägen 62, och så snart den blev klar, fick vi flytta in här. Den bestod av ett litet kök med vedspis, liten sovkabyss intill köket för Roland och mig, ett stort vardagsrum och en liten sovkabyss i andra ändan av huset. Där bodde mamma och pappa. I vårt rum var det varmt och skönt genom att mamma arbetade i köket, där det fanns en vedspis, som spred sin värme även in till oss.

 

Den här baracken kom att stå kvar i många år. När vi flyttat in i det nya huset, blev baracken bostad för pappas arbetskraft. Bl annat bodde Herlog Linders familj här och efter det att de byggt en egen villa på Tallåsvägen, fungerade baracken som bostad för en mängd ungkarlar och arbetare på sågen. Mina kusiner från Mjösjöby kom en efter en upp till Vilhelmina. De jobbade på sågen och körde upp för körkortet i Vilhelmina. Min kusin Ivar är fortfarande bosatt i Vilhelmina och har blivit sågen trogen under alla år. Även när det blev nya ägare.

Baracken kom senare att bli grunden för familjens Lundqvists inhopp på turistmarknaden. För kring denna barack byggdes det upp ett flertal småstugor, som senare under min lillebror Thords tid blivit ersatta med ett riktigt motell – Stugmotellet.

Not; Vilhelminasågens ägare har 2013 valt att lägga ner verksamheten i Vilhelmina. Sågen hade vid detta tillfälle ca 50 anställda.

 

När jag var tolv år åkte jag med scouterna från Vilhelmina till Åvatyr scoutläger utanför Stockholm. Roland var även med. Han hade tidigare varit på läger utanför Gränsö, Västervik.

Åvatyr hade samlat ca 10000 scouter från hela världen och var naturligtvis en upplevelse för mig. Det var också första och enda gången jag prövat på pallning av äpplen – tillsammans med mina kamrater i patrullen Björnen. Äpplen fanns ju inte i Vilhelmina, så det var naturligtvis intressant att i mörkret kunna förse sig med några sådana frukter..

 

Mamma Gunborgs jordgubbsodlingar besöktes då och då av ungdomar, som i skydd av höstmörkret passade på att förse sig med en liten skörd. Mamma var naturligtvis väldigt irriterad på detta, då jordgubbstjuvarna hade en förmåga att trampa ner en hel del gubbar i jorden. För att få stopp på detta lät pappa placera en stark strålkastare uppe i ett träd. Lampan tändes inifrån vårat hus. En kväll när det lät misstänkta ljud nerifrån landet tände pappa lampan. Och där stod jordgubbstjuven. Inte någon ungdom precis utan den tillförordnade postmästaren i Vilhelmina, som skulle på friarbesök. Hos någon av postfröknarna kan man tänka. Pinsamt ljust för honom.

 

 

 

 

SPORTKLUBBEN SEGERN – SKS

 

I Gällivare hade vi ungar på ”andra sidan” en egen klubb, Sågens Sportklubb, SSK.

 

När vi kom till Vilhelmina ville vi inte vara sämre. Roland startade med min hjälp Sportklubben Segern – SKS. De andra medlemmarna från starten var Valter Larsson, kallad ”Lill-Lata” efter sin storebror Sven, som var centerhalv i Vilhelminas A-lag i fotboll och kallades för ”Stor-Lata”. Andra medlemmar var Hans Linder och dennes småsyskon, samt Börje Jonsson, kallad ”Lill-Börje”. Efterhand kom nya medlemmar in. Alla boende i grannskapet.

 

 

Anledningen till att vi startade denna verksamhet var nog för det första, att på sågen fanns det rikligt med plats för allehanda aktiviteter. Här spelades fotboll från morgon till kväll, där vi körde fotbollsserie (1-manna lag). Vi fick efter pappas avslutade kolningsperiod en egen idrottsanläggning med kolstybb i botten. Ett perfekt underlag för ansatsbana till höjd och stavhoppsgropen, som alltid var fylld med färsk kutterspån, som vi hämtade i hyvleriet. Hoppribbor var det inte någon brist på – de hämtade vi i listboden. Bättre förutsättningar för en idrottsförening kunde knappast finnas.

 

Höjdhopp blev också den stora grenen. Även om Roland var en hejare på stavhopp och kula, så blev höjdhopp den gren där vi hade flest deltagare i våra tävlingar. Mitt personliga rekord i dykstil – efter förebild av Benke Nilssons nysatta svenska rekord på 202 cm – blev till sist 168 cm.

 

Annars kommer jag nog mest ihåg en hopptävling där kampen var hård om centimetrarna redan nere vid höjden 100 cm. Då kunde varje litet klädesplagg vara en centimeter för mycket. En av flickorna i klubben, Inger Linder, plockade därför av sig plagg efter plagg för att inte riva ribban med kläderna. Till sist var hon helt näck – då blev vi pojkar blyga och tyckte att hon inte var riktigt klok, men hon ville bara sätta personligt rekord.

 

Vintern var det skidor som gällde. I spåren från vårat hus lekte man Mora Nisse, Nisse Täpp eller Anders Törnkvist. Min idol var Gunnar Karlsson från IFK Umeå – en riktig femmilare.

 

I slalom började vi tidigt att tävla i vår egen anläggning. Sågbacken. Den startade på en gammal utrangerad spånkvarn, så vi fick riktigt bra fart i den lilla backen som även fungerade som hoppbacke. På Nyårsdagen hade vi alltid tävlingar, som avslutades med att mamma alltid bjöd in oss på lunch med min älsklingsefterrätt – Hovdessert! Mums va’ gott.

 

 

 

VILHELMINA-BLADET

  

Vilhelmina-Bladet nr 8 – 1950 – Årgång 5 – sida 1:

 

 

En av min pappas anställda hette Mattsson. Han var hästkörare och bodde i ett litet krypin inne i stallbyggnaden  – stallkammaren. Han var en person jag gärna besökte som liten. Han hade alltid tid för mig.

 

En dag när jag satt och ritade – jag var sju år gammal då – föreslog han att vi skulle göra en egen tidning. Sagt och gjort – fram med penna och papper. Första numret av VILHELMINA-BLADET hade sett dagens ljus. Denna tidning kom sedan ut varje vecka (Söndagskväll) i mer än 10 års tid. Från det jag var 7 till dess jag fyllde 17 år. Då hade tidningen nått en upplaga av 200 exemplar och såldes bl a i Melkers Kiosk på torget. Han ville ha fler exemplar och så sprit duplicerades tidningen fram till nedläggningen när jag åkte in i rekryten i Boden. Lustigt nog fick Vilhelmina-Bladet snabbt en efterföljare i ett av Sveriges första annonsblad Vilhelmina-Aktuellt!

 

I början var upplagan ett exemplar, blev snart genom karbon papper två exemplar  när vår hyresgäst Sandström på slakteriet också ville köpa tidningen av mig. När Sandströms flyttade upp till Tallåsvägen, där de byggt en villa, ville de fortsätta att prenumerera på denna lilla i början helt handritade tidning. De nya hyresgästerna efter Sandströms ville också prenumerera och fler och fler grannar fick nys om detta lilla skvallermedia och ville naturligtvis prenumerera även de. Handtryckningen blev nu tryckning på skrivmaskin i flera editioner, för med kalkerpapper kunde man som max få åtta läsbara exemplar – om man knackade på pappas Royal skrivmaskin tillräckligt hårt. Stackars skrivmaskin! Men jag blev riktigt haj på pekfingervalsen.

 

Det var en för den tiden en mycket modern tidning. Bladet hade även bilder och handlade om världsnyheter, som jag punktligt varje söndagskväll klockan sju noterade ner från TT-nyheterna. Dessa världs och riksnyheter varvades med lokala nyheter, som ”Polisman Stenbom körde på järnbom” när Vilhelminapolisen Stenbom körde på järnvägsbommarna eller skvaller jag uppsnappat från huset  hyresgäster eller från arbetarna på  pappas sågverk.

 

Men det vara inte bara nyheter som serverades. Läsarna hade också möjlighet att beställa blomsterlökar från Belganet (Nelson), som jag var lokalombud för. Eller julkort, jultidningar eller påskkort. Genom annonser och direktförsäljning fick jag in en extra veckopeng, som jag investerade i min frimärkssamling, som jag ännu har kvar. Den innehåller t ex världens första frimärke – den svarta One pence märket från England (1840).

 

 SÅGLOPPET

Sågloppet på skidor arrangerades varje vårvinter av Vilhelmina-Bladet. Här deltog både äldre och yngre. En stor limpa var varje gång Jumbopriset. Den hade bakats av mamma Gunborg och utdelades i samband med att min mamma bjöd in alla deltagarna på kfaffe och kakor efter tävlingarnas slut. Det blev även en härlig och omtyckt tradition på Volgsjövägen 64.

 

NORDSVENSKA DAGBLADET

 

ND var en ny framåt dagstidning med utgivningsort Skellefteå. Tidningen hade kommit till genom sammanslagning av Umebladet, Skellefteåbladet och Piteåbladet.

 

Redan vid tidningens tillkomst hade ND en stark bevakning över hela området med en stark bevakning även i Lycksele och Vilhelmina. Detta i motsats till de övriga regionala tidningarna Västerbottens-Kuriren, Västerbottens-Folkblad, Östersunds-Posten och Norra Västerbotten, som alla hade sina innehåll  förlagda till respektive  regions olika kustmetropoler. Vad som hände i Södra Lappland fick nu större utrymme, Jag blev snart erbjuden jobb på lokalkontoret i Vilhelmina, kom igång med skrivandet av veckospalten om DX-ing och fick presskort! Senare blev det även presskort från Västerbottens-Kuriren och dess sportredaktion

Under militärtjänsten i Boden åkte jag på helgerna ner till Skellefteå för att hjälpa till på centralredaktionen. Min huvudsakliga arbetsuppgift var att sätta ihop serietabellerna på söndagskvällarna. Fick även göra några reportage, bl a om en mordbrand på Nedre Baksjönäs i Vilhelmina samt fick dessutom vara med om att göra en radiogudstjänst från Skelleftehamns kyrka tillsammans med Nils Forsgren – som senare blev rikskändis genom sina radio och Tv inslag. Anledningen till detta var, att så snart jag muckat var jag välkommen som volontär på ND. Lönen skulle bli 450.- kronor per månad. Skellefteå skulle bli min första egna bostadsort.

 

Under tiden i ND fick jag många trevliga kontakter med journalister, som senare blivit Sverige kändisar. Nils Rudolfson, var chefredaktör. Han blev efter det att ND lades ner chef för Svenska Bankföreningen. Thure Haglind, som var redaktör i Vilhelmina, hamnade i Hudiksvall för att senare hamna på Folkbladet i Umeå. Kännetecknande för journalisterna på ND, var att de var väldigt framåt personer. Sam Nilsson blev TV-chef och även flera andra fick toppjobb inom svensk media.

NORDIC BYTESCIRKEL

 

 

 

Intresset för frimärken fick jag förmodligen redan i Gällivare. Revisorerna på sågverket ville alltid ha frimärkena från firmans post. Eller var det kanske genom morbror Urban, som också samlade på frimärken. Han var med i Folkets i Bilds frimärksklubb, där även jag tidigt blev medlem. Senare blev jag även medlem i Ahlmarks Frimärksklubb i Borås.

 

Tillsammans med Åke och Rolf Mörtsell samt Åke och Ivan Persson (Graningeverken) startade vi också upp VILHELMINA FRIMÄRKSKLUBB, där jag var ordförande. Vi hade regelbundna klubbträffar med bytesaftnar.

 

I den vevan startade jag även upp ”mitt första företag” – NORDISK BYTESCIRKEL och annonserade i frimärkstidningar om cirkulationshäften för dubbletter. Rörelsen fick många kunder, som köpte mina dubbletter. Och ibland så byttes det. Om det var bra eller dåliga byten vet jag inte. I alla fall bytte jag bort bl a ett gammalt svenskt feltryck mot världens äldsta frimärke ”Black penny One”, som fortfarande förgyller min samling. Det var med en engelsk samlare jag hade mycket kontakt med. Från honom fick jag även flera andra värdefullare engelska frimärken.

 

Mitt intresse för frimärken var så stort, att år 1955, då det svenska frimärket firade 100-årsjubileum, tog jag min racercykel och cyklade till utställningen ”STOCKHOLMIA 55” på Liljevals Konsthall i Stockholm. En cykelresa som jag kombinerade med att delta i tävlingar i HÄRNÖSAND och SOLLERÖN. Jag passade även på att  hälsade på hos Noréns i Borlänge (tidigare hyresgäster Volgsjövägen 64 och båda vara anställda på Fribergs Bokhandel) och morbror David Hanssons familj i Eskilstuna.

INDEX - INDIANERNA I LAPPLAND

 

 

INDEX – INDIANERNA I LAPPLAND

 

Vad var nu detta? INDEX? Ett eget land eller ett fort byggt av oss ungar på Övre Baksjönäs i Vilhelmina. Med närhet till sågverket och med pappas goda minne var det lätt för oss att få vårt byggnadsmaterial ”bakaved”, överskott från sågningen av timmer. Mängder av bakaved transporterades av oss ungar likt myror förbi vår grisstia in i den närbelägna tätbevuxna skogen nere vid tjärnen. Här hade vi vårt paradis under några år. Skog, tjärnar med fisk och närhet till den nya idrottsplatsen ”Tjärnvallen” (Den låg där kommunen efter några år plötsligt byggde ett radhusområde mitt på fotbollsplanen! – tala om dålig planering). Tjärnvallen var byggd som ersättning för den gamla fotbollsplanen, som tidigare låg nere vid järnvägen och inte höll riktigt de mått som erfordras för seriespel. Norr om tjärnen var det åkermark – för oss ungar likt ett stort pampas – där vi ofta förde indiankrig mot ungarna på nedre Baksjönäs.

 

Här mitt i skogsdungen byggde vi kanske en av de märkligaste byggnadsverk, som skådats i dessa trakter. Ett litet samhälle mitt inne i skogen. Ett riktigt fort med utkikstorn, affärer, bank och postkontor. Ett postkontor som sålde egna Index frimärken. Banken använde svensk valuta och i affären fanns det möjligheter att köpa läsk och godis – dock bara med landets egen valuta. Drickan köptes in från det lilla bryggeriet på Volgsjövägen och det lilla landets finanser finansierades genom att dess unga innevånare efter varje Vilhelmina IK:s hemmamatch plocka tomglas för att  leverera in dessa till ”statskassan” – mot erhållande av landets egen valuta.

 

Besökare till det lilla landet i skogen fick söka tillstånd och fick pass för att följa med in i den mörka skogsdungen, där dess innevånare levde ett fredligt liv i dess fort. Fredligt, fredligt.

Bevakningen i fortets utkikstorn var försedd med luftgevär och än i dag minns jag hur det en gång brände till i min rygg, när Leif Vestin, som hade vakten provsköt mot min ryggtavla 30 meter bort. Aj, aj, vilken tur att det inte hände något allvarligare.

 

Ja, mitt lillfinger fick förresten vid den här tiden en skada, som jag fått känna av alla dessa mina levnadsår. När jag en kväll höll på med rengöring av luftgeväret, råkade en av mina små beundrare komma åt avtryckarn och plötsligt fick jag känna att geväret hängde i mitt lillfinger och blodet sprutade. Jag kunde inte få loss geväret och måste söka hjälp två trappor ner hos mamma för få bort geväret från mitt finger. Kan än idag känna smärtan när jag tänker tillbaka på denna händelse.

 

Index saga blev dock kort – endast två somrar klarade den lilla staten sig. Plötsligt en dag när vi kom ner till fortet var alla trän, som höll upp det gigantiska svartbygget, avkapade av några av våra fiender. Än i dag kan man med sorg tänka tillbaka på den tragiska upptäckten. Varför får inte det fina vara kvar?

 

 

VILHELMINA RADIOKLUBB

”CQ, CQ, DX” _._ (Da, di, da). Intresset hos mig blev plötsligt DX-ing. Det gällde att lyssna på främmande länders radiostationer. På den tiden fanns inte Sveriges Radio stora programutbud – bara ett enda program att välja på. Dödtrista program dessutom.

 

Allt fler ungdomar började liksom jag därför att lyssna på svenska programmet från ORU Bryssel på kortvåg. 50-meters bandet. De hade ett önskeprogram på svenska varje kväll mellan kl 19 och 21. Hit fick man skriva och önska låtar. Jag önskade ”Oh, mein Papa” – en tysk musical låt, som jag fortfarande tycker om att höra. Som tack för att man lyssnade på radiostationen fick man ett s k QSL-kort = ”Jag kvitterar” erkännande. Det började med Bryssel, det fortsatte med andra svenska program på utländska radiostationer. Det var Moskva Radion, BBC i London, Warszawa, Prag, Rom, Bilbao, HCJB i Quito o s v. Vid den här tidpunkten fanns det 16 utländska radiostationer med svenska program. Snart blev det även engelska program. Ett av de absolut populäraste var VOICE OF AMERICAS ”MUSIC USA” från dess starka sändare i Tanger i Nord Afrika. Willis Conover blev en hallåman, som alla ungdomar som DX-ade pratade om. Och de som älskade musik lyssnade gärna på RADIO LUXEMBURG.

 

En av de utländska radiostationerna som jag lyckades fånga in på kortvågen var RADIO MITTERNACHTSRUF från Schweiz. Deras programtidning, som utkom en gång i månaden, hade som vinjett för lyssnarbrev en bild av mig under flera år. Framme på den gamla Centrum radioapparaten syns bilden på klassens skönhet Siw Mannelqvist från Latikberg.

 

Runt väggarna finns massor av QSL-kort – bevisen som visar att man avlyssnat de utländska Stationerna.

Det arrangerades DX-tävlingar. Det gällde att avlyssna vissa specialprogram hos olika radiosändare. Jag deltog i en hel del och fick också en mängd priser.

 

Så bildades VRK = Vilhelmina Radioklubb, med mig som ordförande. I princip var det samma medlemmar som i frimärksklubben, men det kom till några nya. Gunnar Rönnlund i Lövliden och Rolf Helin. Rolf såg upp till mig som en storebror. Han bodde i praktiken hos mig i min lya på översta våningen på Volgsjövägen. När jag somnade på kvällen, satt han och DX-ade på min radio. När jag vaknade på morgonen dröjde det inte länge innan Roffe kom – om han inte redan hade kommit!

 

Mottagningsmöjligheterna var de mest perfekta. Jag hade riggat upp en 20 meter lång vajer från vindsfönstret till flaggstångens topp. När pappa skulle flagga – då blev det ingen DX-ing. Som tur var det inte alltför många flaggdagar och familjehögtider.

 

Över hela länet bildades DX-klubbar och vi bildade tillsammans VÄSTERBOTTENS DX-FÖRBUND, under en trevlig helg i Vilhelmina. Ungdomar kom från hela länet. Carl-Gunnar Hedlund och Rob Ericsson från Skellefteå utgjorde den första styrelsen tillsammans med mig. Kurt Risslén hette en grabb från Marsfjäll som också ville vara med. Jag stämde träff med honom nere på Järnvägsstationen i Vilhelmina kl 14. Jag åkte ner med bilen för att hämta honom, men där fanns bara en liten grabb, så vi körde en sväng runt Vilhelmina för att efter tio minuter åter komma ner till stationen. Fortfarande bara den lilla grabben väntade där nere – men det var Kurt som vi sökte. Kurt har blivit Marsfjällen trogen och jag träffar honom lite då och då uppe på Ricklundgården i Saxnäs, där han är anställd som vaktmästare. En flicka från Barsele, Anita Berglund, var också anmäld till denna historiska träff i Vilhelmina. Vi höll årliga DX-konvent i länet. Efter startåret i Vilhelmina blev det Skellefteå och Umeå.

Mitt intresse för radio gjorde, att jag kom att göra rekryten vid Kungliga Norrlands Signalbataljon S3 i Boden.

 

 

Kriget nere i Gaza strippen mellan Israel och Palestina, hade nu gjort att Sverige skickade FN-trupper till detta område. Man hade en egen radiostation i området. Vi i VRK, som gjort korta DX-radioprogram inslag,  i HCJB i Quito, Ecuador, Radio Bilbao i Spanien och även för en radiostation nere i Australien, fortsatte nu med att producera hälsningsprogram till Västerbottningarna nere i GAZA genom ”The Camel road Radio”.

 

Själv fick jag under denna tid kontakt med folk över hela världen, mest i Sverige förstås. Detta genom att jag förutom deltagande i flera frimärksbytescirklar, DX-tävlingar och DX-läger, samt inte minst genom den veckospalt om DX-ing, som jag hade i Nordsvenska-Dagbladet under flera år. Övergången från Vilhelmina-Bladet blev efter dess nedläggning –

 p g a att upplagan blev för stor. Melker Jacobssons kiosk på busstationen skulle ha ett allt större antal exemplar varje vecka. Jag investerade i spritduplikator och producerade Vilhelmina-Bladet (200 ex), klubbtidningen för frimärksklubben, radioklubben och SKS-Bladet (Sågens Sport klubb) tillsammans med storebror Roland. Dessutom arbetade jag med inslag i ”Umebladet” och flera DX- och frimärkstidningar. Journalistbanan lockade mig trots redan tio år i branschen! Men yrkesrådgivaren på realskolan i Vilhelmina tyckte inte alls att det var rätt av mig att satsa på detta jobb.

 

Nåväl, jag fortsatte med min populära tidning fram till rekryten. Annonsbladet Vilhelmina Aktuellt övertog strax därefter rollen som Vilhelminabornas tidning. Jag arbetade på sporten på Nordsvenska Dagbladet och även under sommarloven.

 

På lördagar och söndagar var jag ansvarig för att tömma de gula postlådorna i Vilhelmina centrum (3 stycken) samt ansvarade även för viss sortering av post. Posten som jag hämtat vid tågets ankomst från Östersund och nu sorterades för leverans till byarna och skickades iväg med bussarna på eftermiddagen. Posten från brevlådorna skickades efter sortering iväg med tåg mot Östersund. Jag fick en bra lön för detta – 16 kronor för fyra timmars jobb. Men det var ju helgtillägg inkluderat. Dessutom sålde jag biljetter på Folkets Hus för lördagsdanserna. Dessa inkomster gjorde att jag efter jobbet på söndagarna, hann med både matinén kl 15 på Folkan, kl 18 föreställningen på SAGA och kl 20.30 föreställningen på Folkan. Tre filmer varje söndag var inte ovanligt. Biljetterna kostade först 45 öre, sedan 60 och höjdes därefter till 75 öre. Så efter mina höga inkomster hade jag god råd med alla dessa biobesök.

 

RADIO MITTERNACHTSRUF

 

SAGA BION

 

Bion på Saga hade förresten inte speciellt modern utrustning. I alla fall inte lika modern som den på Folkan. Dessutom var det träbänkar. Från alla besök på denna biograf kommer jag särskilt ihåg när Roland, Hans Linder och jag tillsammans en gång gick på bio. Hans var då nyinflyttad till Vilhelmina från Lomsjökullen och hade inte tidigare varit på Saga bion. När halva filmen spelats, var det som vanligt paus på Saga, för att maskinisten skulle kunna byta filmrulle. Och som vanligt rusade alla vi biotittare ut i foajén för att titta på bilderna och affischerna. När andra akten började var Hasses stol tom! Vad hade hänt? Jo, han hade trott att filmen var slut när alla gick ut i pausen och därför gått hem. Så andra akten av filmen missade han.

 

  

   

 

 

 

 

 

 

 

SPORTEPOKEN

 

Jag har alltid gillat idrott av alla de slag. I SKS höll vi på med alla sporter. Sommar som vinter. På radion hörde vi om OS i LONDON 1948 och HELSINGFORS 1952. Det var då vi bestämde oss. Leif Vestin och jag. Vi skall med till MELBOURNE 1956. Jag skulle bli 18 år 1956. Om fyra år. Det var bara att börja. Men med vilken gren? Leif och jag grubblade, vad skulle vi satsa på. Jo, löpgrenar var nog bra att satsa på. Vi bestämde oss för 110 meter häck!

 

Sagt och gjort började vi bygga våra träningshäckar. Året var alltså 1952. Virke till häckarna hämtade vi i sågen och snart hade vi vår övningssträcka ca 100 meter kompletta med häckar. Men de blev nog lite för höga – eller hade vi satt målet för högt?

 

Häck blev det inte.

 

Fotboll var min kanske bästa idrott. Jag blev alltid vald etta eller tvåa när vi delade fotbollslag. Inte när jag började i ettan förstås, för då var det bara ”plassarna” som räknades. När jag lämnade Volgsjöskolan efter sex år – då var det jag som alltid började välja lag.

 

Lill-Börje Jonsson och jag hade blivit ett s k radarpar. Lill-Börjes pappa hade spelat fotboll för Husum. Pappan var död, men fotbollsskorna fanns kvar. Lill Börje och jag visste alltid precis var vi hade varandra. Det gällde även i pojkhockeyn. Vi var ett riktigt radarpar!

 

Efter en ordentlig smäll på mitt vänstra knä i en match i Lycksele mot realskolan där, beslöt jag mig dock för att sluta spela fotboll. Anledningen till detta var nog också, att vi nu satsade på cykel som sommarsport med storebror Roland, Sture Isaksson och Torsten Flemström i spetsen. Jag fick dock ännu inte tävla på cykel eftersom jag ännu inte var 16 år. Så snart jag nått den åldersgränsen fick jag min licens och kunde köra igång med tävlandet. Jag hade då tränat nästan varje dag i ett par års tid, så det gick riktigt skapligt.

 

Jag blev bäste västerbottning vid flera tillfällen och hann även med att ta flera lag DM samt junior DM individuellt ett år. Visserligen i svag konkurrens, men detsamma gällde även för slalomstjärnan Ingemar Stenmark, när han blev junior DM mästare i cykel för Västerbotten.

 

I stort varje helg under sommaren begav vi oss i väg på tävlingar. Ibland åkte vi med pappas lastbil, ibland med personbil. Ibland, när vi hade som mest deltagare från Vilhelmina, åkte vi med Bergdals buss. Rolf Helin var även med här och var den som kanske tränade mest tillsammans med mig. Tränade cykel vill säga. För de flesta andra var med i hockeyn eller skidorna. Men Rolf och jag satsade bara på cykelsporten.

 

Visst spelade jag hockey. Jag var t o m med i en seriematch för Vilhelmina IK på gamla plan intill busstation – numera kommuntorget i Vilhelmina. Sture Jonsson var då Vilhelminas stjärna och laget toppades i stort sett hela matchen, så för mig blev det mest att stå i avbytarbåset och frysa. Det var väl därför vi förlorade förstår jag nu så här långt efteråt. För det var ”j-ligt kallt”, att bara stå och vänta på att få spela.

 

Det året låg storebror Roland i lumpen. Han var ju en av de som startade ishockeyn i Vilhelmina. Han hade redan under bandyperioden nere på lilltjärnen hunnit bli etablerad som en mycket duktig bandyspelare. När han muckat från lumpen och kom tillbaka till Vilhelmina, blev det också han som svarade för den nya satsningen på hockeylaget.

 

Jag var inte dålig för min ålder utan var bland de bästa i realskolan. Men Roland tog endast med de som var på träningarna och då hamnade jag utanför laget. För jag fortsatte att träna cykel så länge de var snöfritt på vägarna runt köpingen. Därefter kunde jag börja med hockeyn. Därför blev jag domare – någon måste ju vara domare.

 

Dess för innan hann jag dock med att spela några matcher för MALGOVIK GOIF, som blev klubben för de som ej platsade i Rolands nya lag - d v s de som tränade. Den första vänskapsmatchen mot VIK vann vi! Returen senare på vintern förlorade vi, så visst hade Rolands idéer gett resultat. Även om jag tyckte synd om honom, att han inte satsade på mig tillsammans med  min radarpartner Lill-Börje.

 

FINLAND – KOMPOSITÖREN KAJ

Kaj kom till min 70-årsdag. Han var just i arbete med att göra Finlands Självständighetsopera för 200-årsjubileet. Och i Härnösand hade han mycket att utforska om tidigare Biskopen i Härnösand Franzén, som för 200 år sedan flydde till Sverige för att inte hamna i den nya Ryska staten!

När jag bytte frimärken kom jag i kontakt med en samlare i Finland. Kaj Chydenius i Juankoski KL. Han var lika gammal som jag.

 

Vi fick bra kontakt per brev och han blev bjuden att komma till oss i Vilhelmina och bo hos oss på sommarlovet. Det var sommaren 1953. Vi tjänade även lite extrapengar genom att hjälpa till i Sågverket. Det blev som regel bakavedskapning eller tjära alla stora tak på sågverket. Det var ett hårt och hett jobb i sommarvärmen. Som regel avslutades arbetsdagen med att springa ner till Baksjön, där vi hade vårt eget badställe. Och här kunde vi även fånga massor med mört och abborrar.

 

Efter Kajs besök i Vilhelmina åkte vi tillsammans via färjan Umeå -  Vasa till Juankoski KL. Det blev min första utlandsresa. Egentligen hade jag tänkt att besöka Helsingfors redan 1952 och olympiaden, men 14 år gammal var jag för ung att åka dit. Istället blev sommaren 1952 en resa till Gällivare och att hälsa på Elis Wikströms familj. Sven-Olof och jag var ju jämgamla. Hans syster Inga-Britt var 7 år äldre och hade vunnit en resa till Olympiaden och Delta Rytm Boys konsert! Vi fick lyssna på radion.

 

Kaj Chydenius och hans bror Rolf var även mycket sportintresserade. De var bra sparring partner till mig. I  Juankoski var deras pappa chef för Kymmene OY:s pappersbruk och jag bodde hemma hos dem. Vi spelade tennis varje dag på brukets fina tennisbana. Och åt finsk lakrits.

 

Så fick Kaj och jag följa med på M/S UNTAMO, som kökspojkar. Det var en lastbåt, som gick från Juankoski via Kuopio och Savonlinna till Mikkeli. Båtresan tog tre dygn ner. Vi hade en pråm med pappersrullar på släp. På vägen tillbaka till Juankoski gick resan betydligt snabbare – då utan last.

 

På båten talades naturligtvis finska. Endast kaptenen förutom Kaj talade svenska. På en av dessa returresor hade vi två finska damer med, De berättade för mig på finska på internationellt barnspråk (kriget = bom, bom, hund = vov, vov o s v) om kriget.

 

Nästa morgon när Kaj pratade finska med damerna, blev de helt förvånade över hur snabbt han hade lärt sig finska. Kaj och jag var ungefär lika långa, slanka och blonda. Och de trodde att Kaj var jag.

 

Kaj har jag under årens lopp haft vykortskontakt med. Och så har jag sett honom på svensk TV flera gånger och hört berättas om honom på radion och av mina finska bekanta inom resebranschen. Varför? Nej, han blev inte den toppman inom finskt näringsliv som jag trodde att han skulle bli. Han hamnade inom teater och musiklivet och är i Finland känd som en mycket stor kompositör. Den störste nu levande kompositören enligt många. Så kan de gå i livet.

 

 

 

SIMON – ISRAEL 

 

 

Jag lyssnade ofta på de utländska radiostationerna för att se om jag kunde hitta något nytt intressant DX-land. Totalt kom jag upp till avlyssning av bortåt 140 länders radiostationer. Allt avlyssnat på en gammal radio i Vilhelmina. En helt vanlig radioapparat med kortvågsband.

 

Antennen var som tidigare sagt minst sagt ovanlig. Jag hade läst att den bästa mottagningen på kortvåg får man med en s k långvajer på 20 meter. Så jag riggade upp vajern i flaggstången.

 

Den schweiziska radion hade ett trevligt brevlådeprogram, som jag ofta lyssnade på. Hit kunde man även skicka sitt namn och sin adress, om man var intresserad av brevväxling. Man talade om sina intressen, som då för mig var Sport, DX-ing, Frimärken och Schack!

 

Schack spelade jag ofta mot pappa och Roland. Särskilt på vintern. Så när det damp ner ett vykort från Israel från en jämnårig grabb Simon, accepterade jag hans inbjudan att spela ett parti korrespondensschack. Vi skickade under många år vykort fram och tillbaka med våra drag. Vårt första parti slutade remi – om jag inte minns alldeles fel blev det 44 drag = 44 vykort. Partiet höll på i cirka två år.

 

Vi började därefter ett nytt parti. I samband med de olika dragen skickade vi även liten annan information om hur vi levde uppe i Lappland med massor av snö och Simon om hur han levde nere i Beer Shebas öken nere i Israel.

 

NIRA - ISRAEL

   

Plötsligt dök det upp ett brev från Israel i vår postlåda 1925 ute vid Volgsjövägen. Ett brev var från Simon – ett var från Nira, som var Simons kusin. Hon ville också brevväxla med mig. I brevet låg ett foto av en snygg mörk tjej, som sköt med gevär! Ett tufft foto och självfallet ville jag brevväxla även med henne. Året var nog 1955 – och sedan dess har vi haft regelbunden brev och vykortskontakt – senare år även per telefon några gånger om året.

nere i Gaza kom brevet från Nira, som berättade om att Simon störtat och att hans flygplan var försvunnet. Han var fältflygare. Jag kände stor sorg och saknad efter Simon – vårt andra parti blev aldrig vad det borde blivit. Vi hade också blivit fina brevvänner och det kändes därför bra att få fortsätta kontakten med Nira. Även hon ryckte in i militärtjänst – kvinnlig sådan fanns i Israel. Hon gifte sig med Itzak och Nira Eis blev Nira Shulson. Hon fick två barn. Två döttrar. Sarit och Keren.

 

Ibland dröjde det några år mellan breven. Ibland kunde det bli flera om året. Var det något speciellt kom alltid ett meddelande. Jag lärde känna familjerna nere i Israel.

 

När jag på nytt flyttade till Vilhelmina år 1983 för att börja arbeta med turismen till Vilhelmina kom ett vykort från Nira. Hon ville omgående ha mitt telefonnummer för att hennes bror skulle resa till Norge och Sverige och han ville gärna träffa mig.

 

Några veckor senare ringde telefonen. Det var Nira från Israel. Hon berättade att mitt svar kommit för sent för att hennes bror skulle kunna kontakta mig. Han var redan i Oslo på väg hem. När hon ringde och vi börja prata, kändes det som om vi alltid känt varandra. Trots att vi bara haft kontakt per post. Det var en underlig känsla. Tänk vad ett brev kan betyda mycket! Och tänk vad många brev kan betyda.

 

 

På återbesök 2008 på stranden i Härnösand – samma för Sarit 2012.

TJURFÄKTNING

 

I Vilhelmina hade vi varje år en gris. Vissa år två. Grisstian fanns längst bort på sågverkstomten vid bakavedshögarna nere vid skogskanten nere vid första tjärnen. Här var det mörkt på höstkvällarna. Ibland förskräckligt mörkt när Roland och jag skulle bära ner grismaten, som vi tidigare på dagen hämtat på Hotell Gästis, som låg mitt emot sjukstugan. Det var dit mamma sålde sina jordgubbar. De var kända för sin goda mat och goda jordgubbar. Grisarna fick resterna och var lagom stora för slakt till jul och hamnade till sist på vårat julbord.

 

En av våra grisar levde aldrig så långt. Den var nämligen väldigt aggressiv likt tjuren Ferdinard, när han fick sitt getingstick. När vi hade den grisen låg våran grisstia vid Gavelins ladugård. Här utspelades dråpliga scener. Roland var äldst och modigast och var vår givna tjurfäktare. Valter och jag var hans supportrar. Vi låg på grisstians tak och skrek oss hesa när Roland likt en matador fäktades i skiten med den vilda grisen. Ett minne för livet.

 

Nästa dag var grisen ute i det fria. Den hade grävt sig ut och en lika rolig minnesbild var det att se alla sågverksarbetarna springa runt på vår ”idrottsplats”, den gamla kolbottnen, jagande grisen. Och det hände inte bara en gång. Det var något fel på grisen. Den fick slaktas i förtid – det visade sig då att den hade svår varbildning i hjärnan.

 

Ja, det var mörkt och ruggigt att gå ner med grismaten på höstkvällarna. Stjärnbilden och norrskenet lyste dock upp vandringen och snart förstod jag att prasslet som hördes var råttorna, som var ännu räddare, när jag kom. Några vittren såg jag aldrig till.

 

 

 

LUISE - ÖSTERRIKE

 

Det var efter andra världskriget. Kaj kom från Finland. Det hade gått bra och var trevligt tyckte tydligen mamma och pappa. En mer eller mindre vid matbordet spelade tydligen ingen roll. För mamma var hemmafru och lagade mat. Det var inte bara till pappa, Roland, Thord – min lille bror – och jag, som varje dag åt vid köksbordet i vårat kök. Nej, det var som regel även någon av mina kusiner, som arbetade på sågen och också bodde hos oss. Ofta deltog även någon av mina kompisar. Roffe Helin och Lill-Börje fick många gånger mat av mamma för att slippa gå hem.

 

Så kom Luise från Wien. Hon var smal som en sticka. Det var 1954 och hon var 14 år. Jag var 16! Hon skulle lära mig tyska, sa mamma och pappa. Hennes pappa var språkprofessor och hon bråddes nog på honom. För rekordsnabbt talade hon svenska (redan efter en månad flytande) och blev snabbt min pappas favorit. Hon gick också snabbt upp i vikt av mammas goda mat och visade sig snart vara en i mina ögon en riktig skönhet. Jag var inte lite svartis på henne, för vi bråkade ofta, och pappa höll alltid med henne.

 

En kväll skulle vi vara barnvakter hos Mejvings. Då var vi vänner och vi pussade varandra. Första flickan som jag pussade, eller var det hon som pussade mig?

 

Min första kärlek hette Ulla Jonsson. Hon gick i min klass i småskolan. Hon var så vacker. Långt blont hår, som jag gärna ville dra i. Men det var en hemlighet, att jag var kär i henne. Hon flyttade till Vännäs med sina föräldrar och jag kände saknaden och hade plötsligt ingen längre att bjuda femöres kola i skolan. Hon fick aldrig någon puss! She was to young – and I was to young to fall in love!

 

 

2008 Luise kom till min fördelsdagsfest

 

 

 

HORST – TYSKLAND

 

Horst var Berlinbarn. Han trivdes bra hos oss. Efter första sommaren i Vilhelmina efter det tyska skolgången avslutats längtade han tillbaka och flyttade till Vilhelmina, där han kom att stanna i hela tre år. Han arbetande på sågen och lärde sig snabbt svenska. Så den språkträning jag skulle få blev även här inte mycket av. Men han blev som en lillebror och vi har alltid haft god kontakt under årens lopp. Horst följde med några gånger till skolan för att vara med på tysklektionerna. Men vår tyska lärare tyckte inte att han kunde en riktig tyska och då var det inte kul längre för Horst att följa med.

 

Horst blev också hockeymålvakt i Vilhelmina IK under Rolands ledning. Ett idrottskunnande som Horst tog med sig tillbaka till Tyskland och Bitburg. Där blev han snart tränare och gick allmänt under namnet ”Svensken”. Han spelade hockey och tränade Bitburgklubben, där hans son Andreas senare blev målvakt och numera även är tränare för ungdomarna.

 

Horst kom naturligtvis med som medlem i både DX- och frimärksklubben. Ja, han skulle naturligtvis vara med på allt vi gjorde. Horst blev en bra kamrat – en riktig lillebror.

 

 

SKOLAN

 

Skolåren har jag inte i så gått minne. Har väl förträngt det mesta från den tiden, för jag trivdes egentligen aldrig i skolan – är det förresten någon som gör det?

 

Småskolan började med att jag – som kom från Gällivare – placerades längst bak i klassrummet. Jag kände ingen av de andra barnen. Jag kom från Baksjönäs. Övre. De flesta kom från plassen. Lennart Svärd kom från Nedre Baksjönäs. Vilhelmina var inte så stort på den tiden, men de olika delarna var för oss småttingar främmande områden.

 

Vi blev dock efterhand accepterade. Eftersom jag var duktig i sport. Tack SKS för det. Olle Jonsson och jag blev ettor i fotboll och fick välja lag. Olles pappa Valle Näslund arbetade på sågen. Med självförtroendet kom trivseln.

 

Jag var även bra i räkning. Alltid bland de bästa på proven. Plötsligt var man tretton år och skulle bestämma om man skulle fortsätta i realskolan eller ej. Roland tog realexamen samma år. Skulle jag slita på samma vis? Efter viss övertalning ansökte jag till realskolan. Jag och Ivan Isaksson av pojkarna och tre flickor kom in från Volgsjöskolan. Däribland Anna-Lisa Rylander, som senare i livet blev Rolands fru. Hon flyttade dock till Borlänge och började realskolan där. Av flickorna från min klass i folkskolan var det Karin Johansson och några till som kom in. De flesta fortsatte till sjunde klass.

 

Realskolan var helt nybyggd och en tuff studieperiod började. Ivan lyckades hänga med bra redan från början. Även i engelska. För oss andra från Volgsjöskolan var det kämpigt att komma in i detta språk. De flesta eleverna – vi var 35 i klassen – hade läst engelska även i sjuan och vi som kom direkt från sexan fick försöka hämta in deras försprång. Detta var särskilt tufft i engelskan, som vi från Volgsjöskolan inte alls fått läsa i folkskolan. Tufft.

 

 

DN-NUTIDSORIENTERING

 

Var jag inte bäst i klassen i språk och läsämnen, var jag dock i topp i matematik. Så var det i alla fall de första åren i realskolan. I samma takt jag blev bättre i språken, blev jag sämre i matte och hade inte bättre än ”Ba” i slutbetyget.

 

En sak som jag dock var suveränt bäst på i klassen – eller klasserna, det var i Dagens Nyheters nutidsorientering. En tävling som gick över hela landet och även vi i realskolan i Vilhelmina fick delta i. Självfallet hade jag här en fördel av att jag var redaktör på min fritid och gav ut Vilhelmina-Bladet varje vecka. Jag var ju tvingad att hänga med i alla de stora världshändelserna, för att inte mina läsare skulle missa några viktiga nyheter.

 

SKOLSKIDTÄVLAN

 

Längdåkning på skidor började vi tidigt med i SSK (Sågens Sportklubb Gällivare) och SKS (Sportklubben Segern Vilhelmina). Vi hade tillgång till snö nio månader om året, så det var en naturligt sport för oss i Gällivare och Vilhelmina.

 

Skolskidtävlan var det varje år. I min klass fanns som tidigare sagt Ivan Isaksson. Från årsklass ett till sax vann han fem gånger. Han var helt oslagbar. Själv hamnade jag oftast kring 4 till 6 plats bland pojkarna. När vi gick i femte klass var det rena sommarvärmen över Vilhelmina, när vinterns skolskidtävlan skulle gå av stapeln. Det skulle bli stora vallningsproblem. Min kusin Ivar, som då jobbade som chaufför på Sågen och körde lastbil, var en hejare på längdåkning. Flera segrar i Sågloppet bl a. Han deltog också i Vasaloppet. Han kunde valla. Så mitt hopp gick till att Ivar skulle kunna hjälpa mig. Han var ute på körning på morgonen och skulle valla mina skidor när han kom tillbaka. Tiden gick och min starttid kom allt närmare och ingen Ivar kom. Han brukade äta lunchen klockan tio, så han borde ha varit här.

 

Nöden har dock ingen lag eller en bra karl reder sig själv. När inte Ivar kom hem i tid, hade jag inget annat val än att valla mina skidor själv. I Ivans vallalåda hittade jag ”Englunds klistervalla röd”. Det visade sig vara ett riktigt fynd. Bra glid och bra fäste och när jag passerade Nisse Karlsson, den store skidåkarens namne, 300 meter före mål, förstod jag att det skulle bli ett bra resultat. Nisse brukade ju alltid vara i toppen och han hade startat tre minuter för mig. Och inte nog med att jag vann över Nisse (som bröt några hundra meter före mål, när jag passerat honom, när han passerade sitt hem). Jag hade också vunnit med 24 sekunder över Ivan, den obesegrade!

 

Etta på prispallen. Härligt. Tråkigt bara var att mitt guldmärke, som jag som segrare förärades vid prisutdelningen, bara bestod av en ynka nål när jag kom hem. Märket hade gått sönder men segern förblev min.

 

MINNET AV MIN FÖRSTA GLASS

 

Jag har alltid varit glassälskare. I alla fall från den dagen jag fick äta min första glass. Uppväxt under krigstid betydde att den mesta maten måste köpas mot ransoneringskort eller hittades på svarta marknaden. Så var det även åren efter krigets slut.

 

Pappa ägde Vilhelmina Såg & Hyvleri K/B, som nästan var Vilhelminas enda industri vid sidan av slakteriet och mejeriet. Dessutom var han ordförande i Vilhelmina Skytteförening, som han blåste liv i efter sin flytt till Vilhelmina. I Gällivare var han en mycket bra tävlingsskytt. Han var vad man säger en betydelsefull person i lappmarks köpingen. Det var därför vi år 1950 blev bjudna till landshövdingens middag i Vännäs i samband med Vännäs-Expon. Och jag fick följa med. Efter en mycket god varmrätt blev det Glass till dessert. Jag fick inte så mycket och när det gällde glass bjöds det aldrig på påfyllning. ”För det gör man inte på fina middagar” fick jag veta. Men det var nog den godaste glass jag ätit – men så var det ju också första gången. Sedan dess har det blivit massor!

 

CYKEL

 

Att inte skriva något om cykel vore att glömma mitt stora sportintresse under ungdomsåren. Cykelsporten var en mycket liten sport i norra Sverige. Detta beroende på att här fanns det bara grusvägar, med undantag för Volgsjövägen genom köpingens centrum, som var nybyggd och asfalterad.

 

Min storebror Roland fick intresse för cykelsporten och tillsammans med Torsten Flemström och Sture Isaksson skaffade de sig var sin racercykel och började träna. Själv var jag ännu för ung för att få vara med.

 

Första tävlingen Roland, Torsten och Sture skulle vara med på var i Ånge. De var med stor förväntan de åkte iväg till tävlingen och jag gick hemma och undrade hur det gått för dem. När de kom hem på söndagskvällen var jag väldigt nyfiken på hur det gått. Tävlingen hade fått ställas in på grund av snöhinder, så resan ca 600 km hade varit förgäves. Mitt i Maj!

 

Nästa år hade även jag en racer och tränade med de stora grabbarna. Jag hängde med bra och beslöt mig för att satsa på cykelsporten, allra helst som jag råkade ut för min knäskada i fotbollsmatchen i Lycksele.

 

Min cykeltävlingspremiär gjorde jag i Bollsta, nära Kramfors. En skräckupplevelse, då tävlingen gick förbi pappersbruket i Väja vars lukt gjorde att jag fick spykänslor. Resultatet blev väl ändå inte alltför dådligt och jag vann ett pris.

 

Senare på sommaren blev det tävling i Vilhelmina. Jag gjorde en mycket bra tävling och var bästa västerbottning och blev femma. Det flöt på bra, även om tempo åkning, som det alltid var frågan om i vår klass, D(ebutant), inte var min starkaste sida. Avbildad i tidningen.

 

Året efter var det dags för Norrländska Mästerskapen i Vilhelmina. I ett stort startfält blev jag tolva och fick pris för bästa Vilhelmina prestation.

 

Cykel var inte bara tävling. Det var även planering. Vi hade från början gula tävlingströjor – begagnade från Borås Cykelklubb, som vi köpt av cykelstjärnan Olle Wennlund. Tråkigt gula urtvättade. Nej roligare skulle det bli. Rolf Helin, som också börjat med cykel, var en mycket duktig tecknare skissade fram en ny tröja i Vilhelmina färgerna rött och vitt och upp piffat med lite blått. Tröjorna specialsyddes för oss. Det var högtidligt när tröjorna kom och vi drog på oss dessa för första gången. Nya tröjor! Vilken lycka!

 

Lika soligt som när jag senare blev junior DM-mästare i tempo 50 km.

 

 

LYCKSELE RESAN

 

Så trevliga minnen var det dock inte alltid från cykel tiden.

 

Lapplandsexpon i Lycksele läste jag och Lill-Börje om i tidningen. Skridskoprinsessan Maj-Britt Rönningberg skulle komma och ha isdans mitt i sommaren. Det lät trevlig och Lill-Börje och jag bestämde oss för att åka till Lycksele med cykel och tält för att se på Expon och Isdansen.

 

Pappas lastbil skulle till Latikberg för att hämta timmer, så Börje och jag fick lift med våra cyklar de första milen. Resterande mil till Lycksele blev en härlig cykeltur i vackert sommar väder. Jag på min blå Monark racercykel – Börje på en gammal standardcykel.

 

Framme i Lycksele satt vi upp vårt lilla tält vid infarten mot Vilhelmina. Ganska nära stora vägen. Vi begav oss därefter in till Lapplands Expon, där vi strosade runt och tittade på massor av intressanta saker. ”Isabella” var en ny drömbil, som både Börje och jag beundrade för dess vackra former. Självklart skulle det bli en Hansa Borgward Isabella, den dag vi fyllt arton år och fick möjlighet att ta körkort och ha råd att köpa en egen bil.

 

Med all försäljning av glass och sockervadd och andra lockelser gjorde att vår penningkassa snabbt krympte. På kvällen cyklade vi ut till tältet några kilometer bort. Senare på kvällen trampade vi in igen till Expon. Nu för att titta på Maj-Britts skidskoshow. Nu var det inträde för att komma in – det hade vi inte räknat med. Snabbt räknade vi ut att våra pengar inte täckte till entrén för oss båda. Vad göra? Vi beslöt oss för, att jag som var lite äldre, skulle lösa entré. Börje skulle planka in efter de anvisningar, som jag lämnade honom genom staketet. Det gick bra och både Börje och jag kunde njuta av en trevlig Is-show mitt i sommaren. Minnet av showen försvann dock för den spänning vi hade varit med om för genomförandet av Lill-Börjes plankning.

 

Sent på natten var vi åter i tältet efter en spännande kväll. Vädret var nu mulet och det började så smått att regna under natten. När vi vaknade nästa morgon var det ihållande regn. Vi hade bara att vänta på bättre väder.

 

Bortåt lunchtid beslöt vi oss för att riva det blöta tältet och starta hemfärden – trots regnet! Till råga på allt saknade vi regnkläder. Grusvägen var redan som en lervälling och Börje hade kämpigt med sin cykel, som hade ballongdäck. Redan efter att tolv kilometer av den tolv mil långa sträckan var avklarad, var vi helt slut och dessutom genomblöta. Vi tog därför tillflykt till en lada intill vägen för vila och klädbyte. Vår torra uppsättning ombyteskläder åkte på. Därefter ut igen i regnet för fortsatt färd.

 

Regnet höll i sig ihärdigt och vi bestämde oss för att fortsätta. Vilket vansinne! Snart var vi på nytt lika blöta och tårarna var inte långt borta. Skulle vi klara oss hem. Dessutom var vi helt utan pengar. När vi kom till lanthandeln i Vinliden, bestämde vi oss för att inhandla ett kexpaket för våra sista mynt. Men det visade sig inte så lätt. För när vi satte foten innanför dörren på Lanthandeln, blev vi genast utkastade. Leriga som vi var, var vi inte välkomna in! Så det blev inget kexpaket. Och tur var väl det, för då hade inte pengarna räckt till det rikstelefonsamtal, som vi beställde till mamma i Vilhelmina från telefonstationen i Vinliden.

 

Vi fick vänta närmare timmen innan vi fick ”klart Vilhelmina” från telefonisten. Mamma menade att vi skulle invänta kvällsbussen från Lycksele till Vilhelmina, så skulle hon lösa ut oss när vi kom hem. Försmädligt!

 

Efter den långa väntetiden i telefonstationen hade livsandarna och kämpaviljan så smått kommit tillbaka. Börje och jag bestämde oss för att fortsätta cyklingen åtminstone en bit till. Det skulle bli billigare för mamma att lösa ut oss om vi inte åkte buss så lång sträcka. Så vi fortsatte trampandet mot Vilhelmina.

 

På den länga raksträckan mot Risträsk kom en lastbil ifatt oss. Jag satte upp tummen i luften och lastbilen stannade. Vi fick lift med våra cyklar in till Vilhelmina. Egentligen var det förbjudet för Vägförvaltningens personal att ta upp liftare, men föraren förstod att vi behövde hjälp. Lill-Börje hade därefter alltid så roligt åt att jag hade satt upp tummen i luften och bilen hade stannat. Han kände inte till att det betydde, att man vill ha lift. Och det bästa av allt var naturligtvis, att vi slapp bli skyldig mamma en ”massa” pengar för bussresan. Så vår utflykt till Lycksele har alltid i minnet förblivit minnet av en mardrömsresa. Så här i efterhand kan jag inte annat än beundra Lill-Börjes prestation. Han var ju trots allt bara fjorton år och hade en tungtrampad cykel jämfört med min racer och mina sexton år.

 

 

 

 

 

HANDELSSKOLAN

 

Efter realexamen var jag, som de flesta andra ungdomar i den åldern, väldigt skoltrött. Det hade varit mycket läxläsande och DX-ande varje kväll och natt hade förmodligen inte gjort det lättare. Det måste jag medge så här i efterhand.

 

Nåväl, något måste jag ju göra, så det blev att gå i handelsskolan i Vilhelmina. Det visade sig vara en för mig mycket bra och passande utbildning. Jag hade redan som liten grabb arbetat på pappas kontor. Jag skrev räkningar och hjälpte pappa med olika kontorssysslor. Förde tidigt även dagboken åt pappa och utan att skryta blev jag riktigt duktig i bokföring. Gjorde avstämningar och hade bra ordning på kontona. Jag var duktig att skriva ”pekfingervalsen” – vilket blivit en förutsättning för att kunna komma ut med ett nytt nummer av Vilhelmina-Bladet varje vecka med alla dess upplagor.

 

Inte så underligt, att jag hade de allra bästa betygen i bokföring. ”Det blir nog svårt för dig att lära dig skriva touchmetoden”, sa min lärare Roald Sandberg. Detta med tanke på mitt tidigare pekfingervalsskrivande. Han fick fel. För ganska snart var jag snabbast i klassen och klarade på sista provet tusen nedslag med mindre än tre fel på tre minuter på den gamla manuella Addo skrivmaskinen. Jag tror förresten inte att det går fortare på en elektrisk maskin, då den inte hänger med i detta tempo.  I maskinskrivning fick jag nöja mig med ett litet ”a”. Men egentligen tyckte jag att det var fel, eftersom jag felfritt skrev över betyget ”A” i sista skrivningen. Men man räknade snittet av terminens tre skrivningar, vilket är lite underligt med tanke på att en kunskap som maskinskrivning förbättras ju längre man håller på och övar.

 

Annars var det en trevlig tid i handelsskolan. Jag gick kontorslinjen. De två andra killarna i skolan gick butikslinjen, så jag var ensam tupp bland 15-talet tjejer – även om en del av dem var damer. Någon kunde nog ha varit mamma till mig.

 

Så hade jag inte på lördagskvällarnas dans på Folkan bjudit upp någon av flickorna till dans, fick jag höra det hela måndagen. Så minst tio damer var bokade varje danskväll. Kul.

 

JAZZ

 

En av mina kompisar från handelskolan Stig Sjöberg, allmänt kallad Snoddas, kom ofta och hälsade på. Ett tag var han även inneboende hos oss. Han spelade trumpet – eller rättare sagt ville lära sig spela trumpet. Folke ”Lill knatten” Karlsson spelade trummor, och de tränade i en liten uppsättning i en källare på Nedre Baksjönäs, och blev allt mer efterfrågad för att spela upp till dans på olika tillställningar. Eneröds orkester blev snart riksbekant, inte minst i Norrland. Mitt intresse för jazz väcktes säkert i samband med detta, och det var därför inte underligt att vi åkte ner till Umeå för att lyssna på Louis Armstrong och hans gäng när han kom upp till Norrland för sin konsert. En nätt liten tur på 500 km fram och tillbaka på vinterväg i sträng kyla.

 

 Stig Sjöberg framför radioapparaten.

 

Ett intresse som senare i livet späddes på i Dorotea och Stockholm, där Nalen blev en stamställe under något år i början av 1960-talet.

 

 

 

 

 

 

 

 Under min pendeltid mellan STOCKHOLM och VILHELMINA 1989-1991 fick jag tid att pränta ner en del minnesanteckningar. Dessa har jag nu plockat fram och låter i denna bok del I min son Tomas och dotter Jenny ta del av mina ungdomssår i GÄLLIVARE och VILHELMINA.

Bröderna Lundqvist, Roland, Berndt och Thord firar jul i Vilhelmina. Thords lille son Fredrik kom även med på bilden.

Menu

Bildbank

VIDEOS

Eigenem PKW

Mietwagen

Flug/Buss

Train tours

Aktivität

Incentives